Oj, vilken ska man välja?
Har ju haft dagar när det känts som om hela världen har rasat
och man bara blir sittande och stirrar tomt framför sig.

Som den dagen när pappa ringde och sa att han hade cancer.
Eller när mamma fick diagnosen MS.

Men på något sätt kändes det ändå hanterbart.
Den här typen av cancer går att operera och MS
får man helt enkelt acceptera för det har man inget annat val än
att leva med.

Jag har förlorat nära och kära.
Jag har förlorat älskade husdjur.
När min första egna hund Nicolina fick leukemi och jag tvingades
ta beslutet att hon skulle få somna in, trodde jag att mitt hjärta
skulle brista. Min allra allra bästa vän, och jag var den som sa att hon
inte skulle få leva längre....

Men nu när jag har barn så känns det på något sätt som en "bagatell".
Trots att det då var det absolut svåraste jag någonsin gjort, så
är det ingenting mot att förlora sitt barn.

När Isse var riktigt liten, några månader gammal bara, hade han problem
med att gå upp i vikt.
Han hade varit förkyld i ca 1 månad,
men enligt en BVC-sköterska var det "normalt".
Det tyckte inte läkaren som jag tvingade till mig en tid hos.
Det togs blodprover och han lyssnade på hjärtat.
Mumlade något om hjärtfel som fick mitt blod att frysa till is.
Han sa sedan att han var rätt så säker på att det inte var
ett hjärtfel eftersom han inte hörde något avvikande.
Dock ville han att ett urinprov skulle tas.
Vilket gjordes, genom att dom tejpade på Isse en påse som
han fick kissa i.
Någon dag senare var Isse pigg som en mört och vi for till
Östersund för att hälsa på syrran.
Hann inte mer än dit förrän BVCsköterskan ringde.

"Det är konstiga bakterier i hans urin! Ni måste till akuten på en gång!!
Dom väntar på er!"

Hela världen snurrade och jag fick inte luft.

Panikslagna lämnade vi Noah hos syrran och kastade oss i bilen
och for till sjukhuset.
Som tur var tog det bara 5 minuter dit.
Jämfört med om vi varit hemma i Sveg...18 mil!!!
Rusar in på akuten med ett hjärta som bultar så hårt att det
nära på hoppar ur bröstkorgen.

"Nu dör han nu dör han nu dör han!!!"
Var det enda jag kunde tänka.

Eftersom sköterskan sagt att det var så bråttomt
förutsatte jag att det skulle stå ett helt akut team och vänta på oss.
Dom skulle ta Isse ifrån mig, rusa in på operation och många timmar
senare komma ut till oss i väntrummet och skaka sorgset på huvudet...
Så allvarligt var det, trodde jag.
För så skärrad var sköterskan som ringt mig.

Det fanns inget akut team som väntade.
Vi fick vänta som alla andra.
I närmare en timme.
Under tiden satt jag och hoppades på att mina njurar skulle passa
Isse. För jag var övertygad om att han behövde en transplantation.
Jag och M bestämde oss för att om han behövde alla våra 4 njurar så
skulle han få dom.
Vi fick helt enkelt klara oss utan. Det finns ju dialys.

Efter lång väntan ( kom ihåg att jag hade ett döende barn i famnen)
fick vi komma till barnavdelningen, där vi fick ett rum.
En väldigt ung läkare kom in och sa till oss att han skulle gå in i
Isses urinblåsa via magen med en nål.
För hans prover visade att det fanns kolibakterier i urinen

Jag påpekade då  för läkaren att hans CRP var bra.
Då fick jag ett snäsigt svar om att "man ska ju begripa vad proverna innebär också".
Jag fräste till att "Jag är ändå undersköterska, så lite jävla hum har jag om sånt!"
Då blev han stött och började svänga sig med en massa latinska ord
och kommentarer som "Men det vet väl du vad det betyder, du som är USKa?"
samtidigt som han gjorde sig beredd att köra in en skitstor och grov nål
i min lilla sons mage.
Jag försökte protestera eftersom jag nu insåg att Isse inte visade
några som helst tecken på att vara sjuk.
Han låg på skötbordet och jollrade och var pigg och glad.
Men ingreppet skulle göras, så det så!
Vi skulle sedan få stanna kvar över natten och vänta på provsvaren.
Jag frågade en sköterska om vi istället kunde sova hos min syster,
eftersom Noah var där.
"Men? Då blir ju Isac själv här inne på rummet?" svarade hon...
"Men för i helvete! HAN SKA FÖLJA MED OSS!!!
VI LÄMNAR JU INTE HONOM BEGRIPER DU VÄL!!" röt jag
( ja jag vet, jag var en sån bitch så ni anar inte...)
Men vi var absolut tvugna att stanna kvar..

Precis när han ska till att köra in nålen kommer det en in en
äldre, kvinnlig överläkare och frågar mig om
Isse blev tvättad innan påsen som han kissade i tejpades fast.
Nej det blev han inte.
"Då är det inte så konstigt att han har avföringsbakterier i sin urin" sa hon.

"Jag skulle precis fråga det" stammade den unga läkaren som höll den
tjocka nålen 1 mm från Isses mage.
Ingen trodde honom.

Det togs ett vanligt urinprov.
Vi åkte till syrran och sov över.
Dagen efter fick vi svar. Det var inget som helst fel på Isse.

Vi åkte hem till Sveg.
Jag for till BVC och skällde ut sköterskan som ringt
och skrämt upp oss  efter noter.
Hon var tårögd när jag gick därifrån.

Kan ju tillägga att efter den här händelsen, varje gång
jag var tvungen att ringa BVC så lade jag på luren om
inte rösten i andra änden svarade : "BVC det är Eva"

Ungefär ett halvår senare var Isse sjuk igen och det behövdes
ett urinprov...
Jag tvättade honom och tejpade på påsen själv...