Känslorna har stormat de senaste dagarna.
Ingen kan riktigt förstå det fasansfulla som har hänt...

I onsdags åkte jag, barnen och några ur Lugn & Ro -gruppen till
olycksplatsen och tände ljus, lämnade blommor och nallar.
Inte ens där kunde man ta in vad som har hänt.
Jag vågar inte ens föreställa mig vad flickans föräldrar går igenom just nu...
Mår fysiskt illa när jag snuddar vid tanken...

Många uttrycker sina sympatier med föraren.
Och då förstår man att dom har ingen som helst aning vad det handlar om.
Det här är en person som terroriserat en hel bygd, anmälts gång på gång, misshandlat och begått andra brott etc etc.
Från mig får han då inga som helst sympatier.

Visst var det en olycka.
Jag vill ju inte ens i min vildaste fantasi tro att han gjorde det med flit.
Men jag kan ändå inte plocka fram det minsta korn av sympati för den här människan.

Hyste en liten, om än så tunn, strimma av hopp om att kanske kanske "dem" får sig en tankeställare nu.
Men redan samma kväll och natt bevisade "de" återigen sin respektlöshet inför andra människors liv.
Det kördes som, jag vet inte vad, runt i Sveg.
Och igår susade en av "dem" genom centrum i full fart utan hjälm.
(antar att det var på mc)

Man blir ju helt tom.
Och matt.

Men vi kommer att kämpa vidare.

För lilla E:s skull.