Den långa historien
Angående det här inlägget...
Så här är det:
När äldsta sonen föddes var det frid och fröjd.
Min barnmorska trodde att han skulle komma tidigare än planerat
så när värkarna började befann jag mig redan i Östersund och hade
bara 5 min till BB.
För er som inte vet så har vi 18 mil till BB i Östersund...
Men eftersom min syster bor där så åkte vi till henne några dagar innan.
Fick epiduralbedövning tidigt och var helt smärtlindrad fram till krystvärkarna
som höll på i en kvart, sen kom han.
Nemas problemas liksom :-)
När andra sonen föddes blev det inte alls som jag tänkt....
Vattnet gick hemma på natten.
Kom till BB ett par timmar senare. Inga värkar då.
Ytterligare någon timme senare satte dom igång med full kraft från
första början.
Bad om epidural flera gånger men blev nekad...
Det var för tidigt för det.
Hur dom nu kunde veta det utan att undersöka....
Sen minns jag inget mer.
Kommer bara ihåg att jag låg på en säng och skakade så mycket att jag höll på
att ramla ur sängen.
Minns också att min man röt åt barnmorskan att något var fel
eftersom han inte fick kontakt med mig.
(det här pågick i ett par timmar)
Hör någon som fräser "-Vi sätter väl den ändå då!"
Kvicknar till och har fått epidural.
10 min senare sätter krystvärkarna in...
Jag hade bestämt hur jag ville föda, halvsittande med fotstöd.
En undersköterska tyckte annorlunda...
Inte för att det var medicinskt nödvändig (att han satt fast eller liknande)
utan för att HON tyckte det.
Hon drog i armar och ben och ville att jag skulle ligga än hit än dit.
Jag protesterade våldsamt och bad henne släppa mig.
Hon tog tag om min rygg och tryckte mig framåt.
Det gjorde fruktansvärt ont, jag fick ingen luft och jag höll på att kräkas.
Samtidigt står barnmorskan med armarna i kors, BOKSTAVLIGEN,
och säger att jag ska skärpa mig och krysta istället.
Vilket jag givetvis inte kunde eftersom jag inte kunde andas
samtidigt som jag, och maken, hade fullt upp med att få undersköterskan att släppa mig.
Jag vet att jag skrek: "-Ge fan i mig din jävla subba!" vid ett tillfälle....
Plötsligt var vår son född.
(Och ja, jag bad uskan om ursäkt sen...det var synd...)
Inför den nu annalkande förlossningen hade jag önskemål om
planerad igångsättning.
Dels på grund av förra förlossningen och för att min man jobbar 40 mil
bort på veckorna.
Det senare hade givetvis ordnats. Han pratade med sin chef som
tyckte att det var självklart att han skulle jobba hemifrån veckorna
innan planerad förlossning.
Men jag ville ändå ha ett definitivt datum.
Vi skulle diskutera igångsättning med läkare när vi gjorde ultraljud.
Men så säger läkaren: "-Det blir ofta väldigt intensivt vid igångsättning".
Då hände något.
Något triggades igång och jag fick (vad jag har förstått efteråt)
en panikångest attack.
Svårt att andas, hjärtklappning och armarna domnade bort.
Då skulle det ju bli som förra gången!!!
Jag insåg att det inte fanns något annat alternativ än planerat kejsarsnitt.
Läkaren höll inte med...
Det skulle istället bli samtal med specialutbildade barnmorskor mm...
Nytt möte bokades in 2 veckor senare.
Dom två veckorna var fruktansvärda!
Sov max 2 timmar per natt...en kvart i taget.
Kunde inte äta.
Fick ångestattacker så fort jag ens tänkte på förlossningen...
Jag är vanligtvis en stresstålig person (jobbar ju inom vården...ett måste typ..)
men nu gick kroppen på högvarv och det kröp i hela mig.
Lägg även till att många runt omkring mig kände ett behov av att
tala om för mig att
"Men M är ju 40 mil bort!!",
"Tänk om det sätter igång när han är i Stockholm??!",
"Han kommer ju AAALDRIG att hinna hem!"
"Du kommer ju att få föda ensam!!"
Jo tack, det var jag faktiskt väl medveten om...
Två långa veckor senare åkte vi återigen dom 18 milen till
läkaren i Östersund.
Jag hade skrivit ner 2 a4 papper med hur min förra förlossning var,
hur jag tänkte nu, hur jag mådde och en massa argument varför jag skulle få snitt.
Vi kommer in till läkaren.
En annan den här gången.
Armarna domnar av direkt.
Hon ser på mig och säger:
"Du tycker att det är väldigt jobbigt att vara här va?"
Jag nickar och är sekunder från att bryta ihop.
Hon säger:
"Du, vill du ha snitt så får du det".
Känseln kom tillbaka i armarna, trycket över bröstet försvann
och axlarna sänktes en halvmeter!
Jag behövde inte bråka!
Snacka om att jag måste ha sett risig ut...
Vi fick, på min begäran, ett till ultraljud eftersom jag var
orolig att "liten" tagit skada av all stress...
Det hade den inte.
Och vi fick konstaterat att det var en HAN!
En lillebror!
Triss i pojkar!
Gick från mottagningen med otroligt lätta steg
(och var sjukt speedad).
Nu kan vi släppa all oro och bara njuta!
Och jag tror lillebror också är nöjd med hur hans entré
ut i den stora världen kommer att bli.
Han sprattlar och sparkar så magen hoppar, till
storebrorsornas stora förtjusning :-)
Längtar längtar längtar!!
(Och nej, jag ser inte snitt som en enkel utväg.
Men för mig är det den enda utvägen just nu.
Sen vet jag ju inte om det känns på ett annat sätt när det väl är dags.
Då kanske jag vill ha en "vanlig" förlossning.
Ja, det finns många risker med snitt, men det gör det med vanliga
också.
Jag känner att det är värt riskerna med snitt, jämfört med den stress och ångest
en vanlig ger mig nu.)
Tweet
Kommentarer
Postat av: Anonym
Det där är ju helt upp till dej, vad alla andra drygarslen sen säger är det bara att skita i.. Tur att du träffade en läkare som är förstående, finns fööör många av den andra sorten tyvärr:/
Svar:
Northtwig
Postat av: Mathilda
Kära du!
Nu grinar jag....jag har gjort tre planerade snitt och ska berätta ALLT om detta fantastiskt underbara sätt att få föda sitt barn, vara med, inte vara rädd utan bara lycklig. Jag har allt på film tom om du vill se;)
Du kommer vara så glad att du tagit detta beslutet för har man som du och jag det här ett bra sätt att få tillbaka tron på att man faktiskt kan få barn utan att behöva ha panikångest.
Kram
Svar:
Northtwig
Trackback
