Telefonen ringde. Jag såg att det var Eddies nummer men rösten i luren var inte riktigt hans. Det lät ungefär som en förkyld Chewbacca (i star wars). Och han sluddrade

-Jag förstår inte vad du säger! Fan, prata tydligt. Vad håller du på med??

-Hallå, Ella? Det var Ted som tagit över. –Eddie råkade ut för en olycka när vi repade. Vi är på sjukhuset, kan du komma?

Jag har nog aldrig rört mig så fort någon gång i hela mitt liv. Stålmannen hade fasen blivit avundsjuk.Tankarna virvlade runt i huvudet. Olycka på scenen? Helvete! Han har ramlat ner och brutit nacken!! Han kommer att bli totalförlamad och jag får mata honom med pudding resten av livet! Eller en elchock kanske? HERREGUD HAN HAR FÅTT EN ELCHOCK! Man DÖR av elchocker!! Eddie kommer att DÖ! Det är därför dom vill att jag ska komma. Så att jag kan skriva på medgivandet om organdonation! Får jag göra det förresten? Vi är ju inte gifta?? Vi kommer aldrig att KUNNA gifta oss heller för han dör nu. HERRE GUD, herregudherregudherregud!!

Kastade mig in i en taxi och 5 minuter senare rusade jag in genom dörrarna på akuten med andan i halsen och tårarna som strömmade nerför kinderna.. På dom 5 minuterna hade jag föreställt mig hela hans begravning inklusive mig själv i svart slöja, Den sörjande änkan. Ted väntade på mig och visade mig in till det rum där Eddie var. Jag blev lite förvånad över att han verkade så lugn. Och lite för munter för att ha en nära vän som låg döende på ett akutrum. Han måste vara chockad, tänkte jag. Stackars liten…

-Han ser rent ut sagt för jävlig ut…bara så att du är förberedd. Sa han. Det var näsan och överläppen som tog värsta smällen.

Jag förstod ingenting och såg antagligen ut som ett levande frågetecken för Ted fortsatte:

-Ja det var där han fick micken.

Jag bara stirrade på honom som ett fån. Han öppnade dörren och föste in mig. I en säng låg Eddie med en blodig handduk mot ansiktet och med slutna ögon. Jerry satt på en stol med ena handen för munnen. Han skakade. När jag kom in så tittade han upp och jag såg att han hade tårar i ögonen. På något konstigt vis så tyckte jag att det var så gulligt. Att han var så orolig för sin vän. Jag tog bort handduken och jag höll på att trilla baklänges av chocken! Hans näsa var dubbelt så stor, blodig och sned.  Överläppen pryddes av ett djupt jack som fortsatte ner till underläppen .

–Hallo liebling sluddrade han och blottade en uppsättning röda, blodiga tänder.

Alla tänder ser ut att vara kvar…ingen glugg.

Jag återfick talförmågan -Vad är det som har hänt egentligen?

-Joo…sa Ted. Det var så här. Han ville göra något extra i slutet av ”Sweet child of mine”. Så han kom på att han kunde göra nått med mickstativet. Han skulle vicka det ifrån sig och sedan få det att tippa tillbaka genom att trycka med foten på mickstativets fot, och sedan fånga upp stativet i handen. Det gick bra dom första 3 gångerna. Inte så bra den 4e…

Jerry snörvlade till bredvid mig. Nu insåg jag att han inte alls var ledsen. Han försökte hålla sig för skratt! Jag såg på Ted igen och nu bet han sig hårt i underläppen och det ryckte i hans ansikte. Eddie mumlade något ohörbart.

-Ja han har fått en hel del smärtstillande sa Ted.

-Ha! Morfiiiin…sluddrade Eddie och det stänkte blod ur hans mun.

Jag började gapskratta. Och jag skrattade och skrattade. Vilken lättnad! Och jag som trodde att han var döende, så var det ”bara” en knäckt näsa och spräckt läpp! Jag höll mig om magen och föll ner på knä med tårarna rinnande nerför kinderna. Och jag skrattade. Slog händerna mot golvet som om jag bad mot Mecka och skrattade ännu mer. Ted hängde över fotändan på Eddies säng och frustade som en häst.