Året som gått
Ja det började ju så där 2012...
En fin vän omkom i en skoterolycka.
Min fina mormor somnade in 90 år ung.
Vi tvingades ta farväl av vår älskade valp Jackson.
Ingen vidare start.
Det vände under sommaren när
valpen Dexter anlände och gjorde saker och ting
lite roligare.
Och sen slutade det näst intill på topp.
Den 5 oktober, på min födelsedag, släppte
vi bomben till våra nära och kära att vi skulle
bli 5 i familjen.
I november blev det "officiellt".
Nu är det bara 3 månader kvar tills lillebror kommer.
Vi längtar oss galna!
Ikväll ska vi bara vara och ta det lugnt.
Fira att det är sista nyårsaftonen som 2-barnsföräldrar!
Fira att det är Isacs sista nyårsafton som "bara" lillebror,
nästa gång är han storebror också!
Fira att det är sista nyårsaftonen som Noah har EN lillebror.
Nästa år kommer att bli så himla bra!
Vi kommer att få världens finaste påskägg :-)
Och 2013 är året då bokkontraktet kommer.
Det är jag övertygad om :-)
Gott nytt år på er!!
Gravidapp
Det här fanns inte när vi väntade dom andra barnen.
Å andra sidan kunde man enbart ringa med mobiltelefonen då...
Och smsa.
:-)
Julafton!
Just hemkommen från mor och far.
Proppmätt av all god mat!
Grabbarna bubblar av lycka över alla fina klappar dom fått.
Av oss fick dom en ny xbox med kinect
(Googla om ni inte vet vad det är...).
Någonting som hela familjen kan ha roligt med....speciellt mamman och pappan ;-)
Sedan vi möblerade om i deras tv/spelrum på övervåningen för att få plats med möblerna från kontoret (som nu blivit lillebrors rum), blev det väldigt trångt framför tvn. Dom har nämligen en tjocktv som nu hamnade ca 1 meter från soffan...och det var enligt dom "riktigt pissigt".
Gissa om dom blev glada när paketet från mormor och morfar innehöll en platt-tv :-)
Jag antar att resten av kvällen samt morgondagen kommer att vigas åt tvspelande :-)
På onsdag bär det av söderut för mer julfirande samt fix av nya övernattningslyan i Vaxholm.
Önskar alla en fortsatt god jul!
Provtur
M får tydligen köra "direktörsbilen"...
Orättvist!
Vi tog i allafall en provtur.
Jag stoppade in barnen i baksätet tillsammans med en varsin läsk och ett paket Mariekex...(närå...men det hade varit en bra "hämnd")
Dexter fick också följa med och han blev så glad att han snorade ner bakrutan :-)
Så om någon fortfarande funderar på en lämplig julklapp till mig så vill jag ha en Mitsubishi Outlander!!!
Jag tycker att det åtminstone kan diskuteras
Fadern har köpt ny bil.
Snuskbussen är ett minne blott!
Nu blev det nån stadsjeephistoria istället.
Jag skulle absolut INTE få köra den...
Någonting om att jag repat en tidigare bil 3 gånger
och en annan 1 gång...
Jag ska komma ihåg det när någon hund ska klippas eller passas :-)
En liten julsång
Min favorit :-)
Besök på MVC
Var på MVC för kontroll idag.
Dom stolta storebrorsorna var också med
för dom ville höra lillebrors hjärtljud.
Den yngsta presenterade sig för barnmorskan
som Adolf Hitler och den äldsta som Svampbob Fyrkant.
Sen frågade dom uskan på labb om hon var vampyr eftersom
hon tog blod från mig.
Joråsåatte....
Det positiva är att det kommer någonting gott utav det...
Jag har blivit sjukskriven.
Jag är fan aldrig sjukskriven!
Vabbar det gör jag, men jag är sällan sjuk själv.
Dom andra 2 graviditeterna har haft ischias och foglossning
med sig...så även nu.
Hela bäckenet värker och ischiasen ger mig som
knivhugg med efterföljande elstötar i ena benet.
Så för att summera krämporna:
* Astma.
* Ischias.
* Foglossning.
* Något knas med en kota i svanken.
* Illamående.
* Halsbränna.
* Sendrag i vader och tår.
Det är ju inte för inte som maken undrar om garantin på
mig har gått ut ;-)
Men det väntar ju en fantastisk belöning i slutändan så
det är bara att härda ut.
Jag glömmer bort all smärta för en stund varje gång "lillebror"
buffar och knuffar så magen hoppar.
112 dagar kvar (minus en dryg vecka pga snittet).
Det är alldeles runt hörnet!
Så i helgen har vi så gott som gjort klart i hans blivande rum.
Lite småfix kvar bara.
Vi har även röjt på övervåningen.
Maken har kånkat lådor och sopsäckar.
Jag satt på en stol och pekade :-)
Sedan tänkte jag göra lite nytta jag med och tog mig med
mycket möda och stort besvär (och under stånk och stön)
ner till sittande på golvet.
Därifrån sorterade jag leksaker. I några timmar.
Det var dumt gjort...
Idag går jag som en gammal gubbe som har stelopererat
varenda led och samtidigt skitit på sig...
Maken tyckte det var otroligt sexigt.
(eller skojade han tro??)
Nu ska jag vila och klappa magen resten av veckan :-)
Julpyntat
Så.
Då var även bloggen julpyntad.
Synpunkter på det??
Lite perspektiv, tack!
Folk sitter och spyr galla, på Facebook, över att Disney
valt att klippa bort en docka ur sin film.
Man öser hat över att man tagit bort pepparkaksgubbar ur luciatåg,
för att mörkhyade inte ska bli kränkta.
Man skriver löjliga krav om att i så fall ska även snögubbar tas bort
för att vita människor kan känna sig kränkta.
Och så vidare...och så vidare...och så jävla vidare.
Min kommentar till det: Är det någon som egentligen
har frågat någon mörkhyad om dom tar illa upp av våra pepparkaksgubbar???
Eller är det bara vi svenskar som, som vanligt, ANTAR att dom ska ta illa upp?
Vi gissar och tror utan att ta reda på fakta..
Men åter till saken...
Folk jagar upp sig nått så grönjävligt över dessa saker.
Och lägger ner energi och tid på att sprida sitt hat över nätet.
Samtidigt går en man in på en skola i USA och skjuter ihjäl
20 barn och 6 vuxna.
Vad fan är en sketen pepparkaksgubbe i jämförelse med det?
My bad!
Angående det här inlägget...
Det heter ju så klart inte "Björnfitta"...
"Hensnippa" ska det vara förstås.
Ber om ursäkt :-)
Slapp och slö men sen ska det svullas!
Ikväll vankas det julbord med makens jobb!
Asiatiskt dessutom.
Så just nu vilar jag mig i form...
Helt galet trött nu för tiden.
Från att ha sovit max två timmar, kvartvis, per natt kan jag nu sova mest hela tiden.
Nu blir jag ju inte väckt av hostattacker heller...
Så dom där 680:- för pulmicort var värt vartenda öre!
Nu blir det ytterligare en säsong av
"The big bang theory".
Och kanske blunda en kvart.
Snökaosfejd?
Det pågår en sorts snökaosfejd på facebook...
Norrland vs. Stockholm.
Norrlänningarna postar bilder på 10 metersdrivor
med undertexten "Lätt snöfall", och stockholmarna kontrar med
statistik på hur många fler gator och vägar dom har.
Hysteriskt roligt tycker jag :-)
Jag menar självklart blir det kaos när det kommer en halvmeter
snö i huvudstaden!
Man är inte van snö.
Man förväntar sig inte snö på vintern av någon anledning...
Eller inte så mycket iallafall.
Men år efter år så kommer den och staden står lika oförberedda
år ut och år in.
Man satsar inte pengar på att få bort skiten.
Det är vanligare att man har dubbfria vinterdäck söderut.
(det är även dom som vi får skotta loss ur dikena när dom kommer
till norrland på sportlov..)
Stockholm lär sig aldrig att rusta sig för snömassorna.
Man tycker ju att beslutsfattarna borde lära sig någongång
och avsätta mer pengar till att hantera detta...
I Norrland är det inget problem om det kommer en
halvmeter snö under en natt.
Snöröjarna sticker ut vid första flingan och kör konstant tills
det slutar snöa.
(ja, vi vet att vi har färre vägar och gator)
Vi norrlänningar tar på oss dom rejäla vinterkläder som vi
har införskaffat redan under sommaren, kraftiga nog att stå emot
den värsta snöstorm och -70 grader, drar på björnfittan, stoppar
in en prilla under läppen och tar skotern till jobbet :-)
Snöröjarna lämnar inte halva vägen oplogad i norrland.
Dom rensar en gata på snö och går vidare till nästa.
Väldigt sällan ser man bilar som täckts helt efter plogens framfart.
Jag antar att dom har en annan teknik?
Kan inte de norrländska snöröjarna ta och bjuda in stockholmarna
och lära dom hur dom ska göra?
Så slipper vi läsa spaltmeter om detta snökaos!
Hjälpa varandra över gränserna liksom...istället för att gnälla?
Det finns ju viktigare saker att läsa om i tidningarna...
Som t.ex vilken kändis som hånglat med/bråkat med/skiljt sig från vem
och vem som hamnat på torken.
Vilket mysterium...
Kommer ut idag och ser att någon
ritat i snön/frosten på Ms bil...
Det står:
"Det är inte Isac som har gjort det här"
Vem kan det vara då??
Det var då själva fan också...
Förra hösten fick jag bronkit.
Sedan dess har jag haft problem med luftrören lite då och då.
Blivit kvav, piper när jag andas och hosta.
Nu när det blev skitjävlakallt här så blev det ännu värre.
Så idag drog jag tummen ur och ringde hälsocentralen.
Sköterskan jag pratade med bara:
"-Eeeh...jag sätter upp dig på en akuttid...jag hör hur
det piper genom telefonen..."
Kom dit en timme senare.
Läkaren satte stetoskopet mot ryggen och bad mig
ta ett andetag.
Han sa "Oj..."
Tog ett till.
Han sa "Oj oj oj..."
(det är fan aldrig bra när en läkare säger oj...)
Sen konstaterade han att jag hade astma.
Fick även göra ett blåstest.
Man ska blåsa 500 om man har normala lungor...
Jag blåste 300...
Fick medicin utskrivet.
2 olika inhalatorer som ska tas morgon och kväll.
Den ena kostade 680 jävla spänn!!!
Funderar på om jag ska skicka fakturan till fadern
efter som det är hans gener som gett mig det här...
Eller syrran??
:-)
Den långa historien
Angående det här inlägget...
Så här är det:
När äldsta sonen föddes var det frid och fröjd.
Min barnmorska trodde att han skulle komma tidigare än planerat
så när värkarna började befann jag mig redan i Östersund och hade
bara 5 min till BB.
För er som inte vet så har vi 18 mil till BB i Östersund...
Men eftersom min syster bor där så åkte vi till henne några dagar innan.
Fick epiduralbedövning tidigt och var helt smärtlindrad fram till krystvärkarna
som höll på i en kvart, sen kom han.
Nemas problemas liksom :-)
När andra sonen föddes blev det inte alls som jag tänkt....
Vattnet gick hemma på natten.
Kom till BB ett par timmar senare. Inga värkar då.
Ytterligare någon timme senare satte dom igång med full kraft från
första början.
Bad om epidural flera gånger men blev nekad...
Det var för tidigt för det.
Hur dom nu kunde veta det utan att undersöka....
Sen minns jag inget mer.
Kommer bara ihåg att jag låg på en säng och skakade så mycket att jag höll på
att ramla ur sängen.
Minns också att min man röt åt barnmorskan att något var fel
eftersom han inte fick kontakt med mig.
(det här pågick i ett par timmar)
Hör någon som fräser "-Vi sätter väl den ändå då!"
Kvicknar till och har fått epidural.
10 min senare sätter krystvärkarna in...
Jag hade bestämt hur jag ville föda, halvsittande med fotstöd.
En undersköterska tyckte annorlunda...
Inte för att det var medicinskt nödvändig (att han satt fast eller liknande)
utan för att HON tyckte det.
Hon drog i armar och ben och ville att jag skulle ligga än hit än dit.
Jag protesterade våldsamt och bad henne släppa mig.
Hon tog tag om min rygg och tryckte mig framåt.
Det gjorde fruktansvärt ont, jag fick ingen luft och jag höll på att kräkas.
Samtidigt står barnmorskan med armarna i kors, BOKSTAVLIGEN,
och säger att jag ska skärpa mig och krysta istället.
Vilket jag givetvis inte kunde eftersom jag inte kunde andas
samtidigt som jag, och maken, hade fullt upp med att få undersköterskan att släppa mig.
Jag vet att jag skrek: "-Ge fan i mig din jävla subba!" vid ett tillfälle....
Plötsligt var vår son född.
(Och ja, jag bad uskan om ursäkt sen...det var synd...)
Inför den nu annalkande förlossningen hade jag önskemål om
planerad igångsättning.
Dels på grund av förra förlossningen och för att min man jobbar 40 mil
bort på veckorna.
Det senare hade givetvis ordnats. Han pratade med sin chef som
tyckte att det var självklart att han skulle jobba hemifrån veckorna
innan planerad förlossning.
Men jag ville ändå ha ett definitivt datum.
Vi skulle diskutera igångsättning med läkare när vi gjorde ultraljud.
Men så säger läkaren: "-Det blir ofta väldigt intensivt vid igångsättning".
Då hände något.
Något triggades igång och jag fick (vad jag har förstått efteråt)
en panikångest attack.
Svårt att andas, hjärtklappning och armarna domnade bort.
Då skulle det ju bli som förra gången!!!
Jag insåg att det inte fanns något annat alternativ än planerat kejsarsnitt.
Läkaren höll inte med...
Det skulle istället bli samtal med specialutbildade barnmorskor mm...
Nytt möte bokades in 2 veckor senare.
Dom två veckorna var fruktansvärda!
Sov max 2 timmar per natt...en kvart i taget.
Kunde inte äta.
Fick ångestattacker så fort jag ens tänkte på förlossningen...
Jag är vanligtvis en stresstålig person (jobbar ju inom vården...ett måste typ..)
men nu gick kroppen på högvarv och det kröp i hela mig.
Lägg även till att många runt omkring mig kände ett behov av att
tala om för mig att
"Men M är ju 40 mil bort!!",
"Tänk om det sätter igång när han är i Stockholm??!",
"Han kommer ju AAALDRIG att hinna hem!"
"Du kommer ju att få föda ensam!!"
Jo tack, det var jag faktiskt väl medveten om...
Två långa veckor senare åkte vi återigen dom 18 milen till
läkaren i Östersund.
Jag hade skrivit ner 2 a4 papper med hur min förra förlossning var,
hur jag tänkte nu, hur jag mådde och en massa argument varför jag skulle få snitt.
Vi kommer in till läkaren.
En annan den här gången.
Armarna domnar av direkt.
Hon ser på mig och säger:
"Du tycker att det är väldigt jobbigt att vara här va?"
Jag nickar och är sekunder från att bryta ihop.
Hon säger:
"Du, vill du ha snitt så får du det".
Känseln kom tillbaka i armarna, trycket över bröstet försvann
och axlarna sänktes en halvmeter!
Jag behövde inte bråka!
Snacka om att jag måste ha sett risig ut...
Vi fick, på min begäran, ett till ultraljud eftersom jag var
orolig att "liten" tagit skada av all stress...
Det hade den inte.
Och vi fick konstaterat att det var en HAN!
En lillebror!
Triss i pojkar!
Gick från mottagningen med otroligt lätta steg
(och var sjukt speedad).
Nu kan vi släppa all oro och bara njuta!
Och jag tror lillebror också är nöjd med hur hans entré
ut i den stora världen kommer att bli.
Han sprattlar och sparkar så magen hoppar, till
storebrorsornas stora förtjusning :-)
Längtar längtar längtar!!
(Och nej, jag ser inte snitt som en enkel utväg.
Men för mig är det den enda utvägen just nu.
Sen vet jag ju inte om det känns på ett annat sätt när det väl är dags.
Då kanske jag vill ha en "vanlig" förlossning.
Ja, det finns många risker med snitt, men det gör det med vanliga
också.
Jag känner att det är värt riskerna med snitt, jämfört med den stress och ångest
en vanlig ger mig nu.)