Helt plötsligt vet jag inte om jag tycker så synd om den som körde
på Memphis...
En hund på 20-25 kilo flyger inte närmare 60 meter om
man håller 30 km i timmen....som man SKA när man kör
i ett bostadsområde fullt med barn....

Noah och Isse blev jätteledsna i morse när jag berättade
vad som hänt.
Isse tog det bäst och ville genast iväg till skolan.
Noah tog det lite hårdare...
Försökte ändå få honom att gå till skolan så han fick tänka
på annat.
Men när vi kom fram började han stortjuta och vägrade kliva ur bilen.
Så jag gick och pratade med hans fröknar och dom tyckte att han kunde
vara hemma så länge som det behövs.

Nu finns det säker dom som tycker att
"det bara var en hund"...
Men för oss är det som vilken familjemedlem som helst.
Vi har förlorat en kär vän som vi älskade så mycket.
Och det känns så fruktansvärt tomt...

Stackars Dallas som inte har sin lillebror längre...
I morgon får han nog vara hos sin lillmatte och ligga
i soffan och gosa...

Isse sa i morse:

I: -Är Memphis en stjärna nu?
Jag: -Jaa...det är han...
I: -Nu tror jag nog att Nemo blev glad när hans
allra bästa hundkompis kom och lekte med honom
i djurhimlen...
Jag: -Vet du? Det tror jag med.
I: -Fast det hade varit bättre om han hade stannat
hos oss på jorden..