Jag har väl aldrig varit speciellt lätt på foten.
När det gäller bilkörning (blink blink :-) )
Men nu kommer jag på mig själv med att
köra som en gubbe med keps...
Med störtkoll på varenda liten sten som finns efter
vägen..

Nojjig som fan har jag blivit.
Grabbarna som förut fick cykla runt kvarteret
bäst dom ville, får nu knappt cykla utanför uppfarten.
Helt plötsligt har jag blivit sjukt medveten om varenda
liten fara som jag tycker lurar i varenda buske.
"-AKTA NU!! Om 200 meter kommer en korsning och
där kan det komma en bil!! Stanna cykeln och gå
istället. Helst nere i diket."

Nja..riktigt så illa är det väl inte.

Dallas däremot tycker att jag är rätt så jobbig.
Jag tror att han tycker det iallafall.
För det första är det slut med att springa lös
om det kan tänkas finnas bilar på 10 mils radie.
Iallafall på min vakt.
Helst vill jag ha dubbla koppel.
Idag gick vi till Nilsvallen.
Så fort det kom en bil så hojtades det
"-STANNA!"
Och efter ca 10 bilar så saktade han ner självmant varje gång.
Efter 20 tittade han på mig och suckade...jo, han gjorde faktiskt
det.
Då kände jag att jag kanske gått liiite för långt.
Vid nästa bilmöte nöjde jag mig med att bara hålla lite hårdare
i kopplet....så jag fick märken i handen.

I morgon när vi ska gå brorundan tror jag att jag tar
några Valium innan.