Här hemma har vi ett belöningssystem för barnen.



Tavlan sitter på kylskåpet och med en magnet får man gå fram
ett eller flera steg om man gjort något bra.
Som t.ex städat sitt rum.
Gör man nått man inte ska så får man gå tillbaka...
Som t.ex krossa bakrutan på bilen....då hamnar man på
minus 300 steg...typ.
När man kommer till toppen (stjärnan) får man välja en belöning.
Vi har några förvalda.
Badhuset, hyra film, äta hämtmat, köpa tidning, godis 20:- mm.

Isse har i några veckor nu tjatat om NeoCube...
(Man kan tydligen göra en massa roliga figurer med dessa magnetiska kulor..)
Och i ett svagt ögonblick (läs: så jävla trött på tjatet) så sa jag att om han kom
högst upp på stegen så skulle han få köpa sådana....

Han kutade genast iväg och bäddade våran säng.
"Hur många steg får jag gå fram nu? 3? 4?"
Det blev 1...

I: -Men om vi skulle gå på en upptäcksfärd och ni skulle
ramla ner i ett skitdjupt hål, och jag räddar er.
Då får jag gå fram 200 steg va?

Så nu måste jag ställa in den där upptäcksfärden till
det där stället med en massa dolda skitdjupa hål som jag
hade planerat i morgon.
Man vill ju inte att han ska komma till stjärnan alltför lätt liksom...