Jag hade aldrig med mig läroboken till kemin.
ALDRIG! jag vet inte varför...det bara blev så.
Och varje gång jag tvingades erkänna det för läraren så
möttes jag av en djup (lite irriterad) suck.
Tillslut bara förutsatte han att jag inte hade boken med mig.
Det stämde ju som sagt...
Men så en gång briljerade jag och lyckade på något sätt
få med bokhelvetet!
Lärarens lycka visste inga gränser!
Nu ska ni ju inte tro att jag använde boken för det...
Neeej då. Jag sysselsatte mig istället med att terrorisera Micke,
som satt framför mig, med att konstant pladdra i örat på honom.
Vilket läraren upptäckte...

Läraren: "MIKAEL! Nu får du sluta störa Maria!!"
M: "Eeeh..???"
Jag: "Fast det var jag som pratade..."
Läraren: "Det tror jag inte på"

Det slutade med att en slokörad Micke förpassades ut i korridoren.
Ja, men det var väl klart att det inte var JAG som störde.
Jag hade ju min bok med mig.

Så här x antal år senare: Förlåt Micke!!
Om du nu inte vet vad den kemiska beteckningen
för saltsyra är så tar jag på mig ansvaret för det.

En annan gång skulle vi destillera (eller vad det heter...) öl.
Vi skulle utvinna alkoholen ur en flarra lättöl
och sedan hälla upp det vi fick fram på en sked.
Inför klassen skulle sedan läraren tända eld på vätskan.
Brann det, hade man lyckats.
Jag och Fia hade ingen lust att ens göra experimentet.
Vi hittade en flaska som det stod "lättantändligt" på i ett dragskåp
och vi hällde dess innehåll på vår sked.
Det brann som fan.
Vi fick beröm.
Det visade sig sen att det var bara vi som blev godkända.
Vi var verkligen jätteförvånade.