Den stora dagen!

Ifall att jag skulle glömma bort vad vi skulle göra den här

dagen så hade jag lagt in en påminnelse i min kalender...

 

 

Jag var ju fastande så M fick äta frukost själv...

Strax före 7 så tog vi våra väskor och traskade bort till

sjukhuset.

 

 

Blev uppkopplad

 

Och blev serverad någon sorts medelhavsbuffé...

smakade saltvatten...

 

Sista gravidappbilden :-)

 

Vi blev informerade om att vi skulle åka ner till operation ca kl 14.30.

Kändes väääääldigt långt till dess eftersom jag var hungrig redan kl 7...

 

I väntans tider...

 

Kl 11 kommer barnmorskan Kristina in.

"-Dom har ringt från op..."

Faans jävla helvete, tänkte jag...Nu är det inställt!!

"Dom vill ha ner er nu!"

 

Det blev en jäkla fart! Av med kläder.

På med väry säxy landstingsskjorta.

In med, not so pleasant, kateter...

Och iväg!

Hann inte ens få iväg ett sms till syrran att det var på gång!

 

Fick vänta kanske en halvtimme nere på op sen var det vår tur!

 

In i opsalen och fick en jäkla massa slangar och sladdar inkopplade.

Så många att jag till slut frågade narkossköterskan om jag kunde

uppdatera min status på facebook via dom.

Det kunde jag inte...

M fick order om att sitta ner hela tiden.

Tydligen hade dom fått nog av svimmande pappor och infört

den regeln :-)

(tråkisen svimmade inte...hade ju kunnat få rätt roliga bilder..)

 

Så där låg jag som en jesusfigur med armarna ut åt båda sidor,

bedövad från bröstet och ner, spänd som en fjäder!

Det var så jäkla spännande!

Det började kännas lite konstigt i höger hand när blodtycksmanchetten drogs

åt...och när jag tittade var hela handen mörkblå!

Det gick över så fort trycket släppte och sen flyttade dom manchetten till

andra armen.

Plötsligt kände jag hur bedövningen kröp högre upp.

Jag fick svårt att andas, armarna domnade och jag blev yr.

Fick fram "Jag mår inte bra nu" och tjopp så hade narkossköterskan

sprutat in blodtryckshöjande i min hand.

Det var det enda otäcka som hände.

 

Jag hade fått för mig att jag skulle känna när dom skar, men att

det inte skulle göra ont.

Jag kände inte ett skit!

Rätt var det var så säger kirurgen "Nu blir det snart bebis!".

Jag hade inte ens fattat att dom hade börjat!

 

Så hör vi bebisskrik.

Då kom tårarna.

Herregud som jag bölade.

En massa känslor som bara vällde upp.

Så var han där.

Vår lilla son.

 

 

3240 g lätt, 50 cm lång och 35 cm i hattstorlek.

 

Vi hade i princip bestämt oss för namnet Mio.

Storebror N ville att han skulle heta det.

Men hur vi än försökte så kändes det inte rätt.

Han hette helt enkelt inte Mio.

Han hette Adam.

 

M och Adam försvann upp till BB efter en stund för att vänta

medan jag blev ihopsydd.

Jag roade mig med att terrorisera kirurgen.

"Nu viftar jag på tårna va?"

"Nää..."

"Nu då?"

"Nä"

"Men NU då?"

"Nä, inte nu heller..."

"Nu lyfter jag på benet"

osv osv...

 

Vi återförenades efter en stund på vårt rum på BB och jag fick

äntligen hålla min lilla son i famnen.

 

Dom väntande storebrorsorna skrek i luren när vi ringde och talade

om att lillebror hade kommit :-)

Ett par timmar senare anlände även dom till BB.

 

Stolt storebror Noah

 

Stolt storebror Isac

 

 

Så välkommen älskade lilla Adam!

Du gör vår värld så mycket bättre och vi älskar dig

oändligt mycket :-)

 

 

 

Och nu grinar jag......

Åh, grattis!
Vilken fining!

Hej hopp och grattis, kikar in tittar runt lämnar ett litet spår och hoppas du vill göra detsamma:) Kommer tillbaka!