För flera år sedan fick min mamma diagnosen

primär progressiv MS.

Hon har gradvis blivit sämre och tappat olika förmågor.

Den senaste tiden har hon blivit allt sämre och för några veckor sedan

blev hon i princip okontaktbar.

 

Trots att vi vetat om hur utgången skulle bli kom det ändå som en chock.

 

Måndag den 25 mars...

Jag var precis på väg att skjutsa barnen till skolan.

Upprymda och spända eftersom vi vid skoldagens slut skulle

åka till Östersund.

Dagen efter skulle deras efterlängtade lillebror komma till världen.

Precis när jag ska ta på mig skorna ringer min telefon.

Jag ser på displayen vem det är och säger högt:

-Nej...nu ringer pappa...

Jag förstod vad han skulle säga....och jag hade rätt.

Mamma hade somnat in lugnt och stilla..

 

Min första reaktion var "Inte idag!!"

 

Vi visste ju som sagt att det var nära, men jag hoppades innerligt

att hon skulle hinna träffa vår son.

Hennes femte barnbarn.

Nu blev det inte så...

 

 

Trots att saknaden är oändligt stor så känns det även skönt att

mamma slipper lida mer.

 

Vi saknar dig, vi saknar dig, vi saknar dig!!

Älskade mamma och mormor....