"Det brinner på Sveg!", stod det.

Surfade in på facebook för att se vilken affär/lokal/skogsplätt det var....

Hjärtat fryser till is när jag ser att det är ett bostadshus...

Rusar till köket (vi bor högst upp på en höjd med utsikt över hela Sveg) och ser en svart, tjock rökpelare sträcka sig högt över trädtopparna.

Men det tar inte lång tid innan alla nyhetssajter går ut med att en ung kvinna saknas...

Sveg är ett litet samhälle.

Alla känner alla.

Eller åtminstone känner till alla.

Under dagen kommer det info om att det fanns 8 personer i huset...ungdomar i 20 års åldern och en familj.

Vi inser att vi känner någons föräldrar, någon bodde vi granne med förut, vi vet vem den saknade unga kvinnan är...

Facebook tapetseras av kramar, hjärtan, böner och tankar skickas till de drabbade.

Det ligger som ett tungt lock av sorg över hela bygden.

Varje gång jag går in i köket ser jag röken...och varje gång drabbas jag av en impuls att krama mina barn så hårt jag kan och tala om hur mycket jag älskar dom.

Senare på kvällen står maken och grillar middag. De två stora pojkarna är på övervåningen och jag i köket. Altandörren står på glänt. Det osar in och brandvarnaren börjar tjuta.

Tonåringen kommer genast rusande nerför trappen och frågar om han måste ut. Junior sitter kvar vid tvspelet...

Jag känner hur arg jag blir och ropar till honom "-Va fan hör du inte brandvarnaren??!!"

Han svarar att han vet att det är grillen som satt i gång den och att det inte är någon fara.

Jag får fnatt...

Vanligtvis hade jag inte reagerat.

För det händer nästan varje gång vi grillar.

Men idag är det ingen vanlig dag.

Jag skäller och gormar.

Påtalar vikten av att dom aldrig någonsin får anta att det är falskt larm.

Dom ska ALLTID ut när larmet tjuter.

Oavsett!

Och dom vet ju det. Vi har haft brandövning här hemma.

Dom vet.

Men en sån här dag, när man ser den svarta röken från köksfönstret, och man vet att en stackars kvinna finns där någonstans i lågorna...då kan man inte tänka riktigt så klart som man gör annars.

Många hjältar föddes vid branden.

Han som upptäckte branden och larmade.

Far och son som skyndade dit med stege för att rädda ungdomar som inte tog sig ner.

Mina kollegor i nattpatrullen som rusade in i det brinnande huset för att väcka och få ut folk.

Folk som hjälpte de skadade som hoppat från andra våningen.

Kriscentret som tog hand om dom som varit med...som sett fasansfulla syner.

Ambulanspersonalen.

Brandkåren som kämpade mot elden tills dom svimmade.

Sveg är fullt av hjältar och änglar.

Men som mamman till en skadad ung man skrev...Änglarna hann bara vaka över 7 av 8...

Ta vara på varandra.

Allting annat är inte värt ett smack om man inte får ha sina nära och kära på jorden.